Social kod

Underbara lediga fredag igår med ett fantastiskt vårväder! Jag och kidsen var inne och hade en harmonisk förmiddag. Vi ansträngde oss och lagade köttfärssås och spagetti till lunch (Inte köttbullar) och sen drog vi iväg till klädbytardagen där jag hade en skuld sen i onsdags. Jag märkte om lite av mina kläder som var till försäljning och sänkte priset lite. Hade nog varit lite väl optimistisk.. Men det som inte säljer där säljer jag på loppisen som jag ska stå på i början av sommaren!

Vi hittade självklart lite till att köpa! Felix hittade bilar och Molly fick ännu mer kläder! Hon kommer aldrig hinna använda allt. =/

Vi begav oss hemåt igen för lite mellis och sen lek i parken med Norah, Nathan och Annika.

När jag stod där med barnen och väntade så började jag tänka på den sociala koden som råder på lekplatsen. 

Man (och nu generaliserar jag, eftersom jag ofta upplever att många beter sig likadant) förmanar sitt barn hela tiden innan det uppstått en situation. "Akta där", "Vänta på din tur", "Fråga först", "Visst ska du låna ut en spade till henne", mm. Varför är vi föräldrar där och talar om och korrigerar hela tiden, utan att det faktiskt inte har hänt nått. Vad är vi rädda för?

Är vi rädda att vårt barn ska bli trampat på på fingrarna, eller pååkt i rutschkanan? Att vårt barn inte ska få låna en leksak i sandlådan och bli ledsen, eller att vårt barn inte ska låna ut en leksak och göra nått annat barn ledset?

 Eller är jag bara rädd att jag ska ses som en dålig förälder som helt totalt misslyckats med att uppfostra min 3½ åring till att redan kunna alla sociala regler som råder i samhället och i sandlådan!? 

Varför låter vi inte våra barn stöta sig med omvärlden (barnen i sandlådan)?

 Den lilla konflikten som lär barnet att allt i livet inte är rättvist! Men som oxå gör att barnet lär sig att hantera känslor, och växer som person när han inser att han faktiskt överlevde och allt blev bra igen!

I ett barns värld är jag övertygad om att "här och nu" gäller. Ex. "Aj, han trampade mig på fingrarna, det gör ont, jag vill ha tröst". Barnet kommer då till den vuxne för tröst, där vi bekräftar barnets känsla! Det är här skillnaden uppstår i sandlådan mellan barnet och föräldern. Barnet leker vidare, men kanske aktar sig en aning för den som trampade på honom för att det inte ska hända igen..

Medan vi (jag) börjar analysera om det andra barnet gjorde det för att "jävlas", eller om han inte såg (brydde sig), eller om han helt enkelt har misslyckade föräldrar! För tt sen hålla ett extra öga på den pojken som gjorde sådär! När han säkert i själva verket bara var mitt uppe i en fantastisk lek och hade bråttom upp till rutschkanan.. =)

Så det är dags att vi föräldrar tar ett steg tillbaka och låter våra fantastiska små och stora leka, lära, utforska och glädjas åt lekparken.

Där vi vuxna finns som en varm famn att krypa upp i om man behöver tröst eller en hjälpande hand att i efterhand kunna lösa en konflikt eller att säga förlåt om man gjort någon illa. Men inte att innan det uppstått nått avbryta, förmana eller upprätta kösystem där det förr gick hur bra som helst att alla barn lekte samtidigt! För visst kan inte alla vara snabbast, störst och smartast? Vi är bra på olika saker och olika saker är bra!

Och hur kul är det att stå i kö på lekplatsen?